Vilhelm föddes på ett litet soldattorp i mörkaste Småland. Uppväxten var tuff. Tre av sex syskon dog och de som överlevde drog till Amerika. Vilhelm drömde också om ett bättre liv på andra sidan Atlanten, men av olika anledningar, mod och tajming, blev han istället redaktör och skribent på små landsortstidningar.
Det slår mig när jag läser boken att livet som ensamredaktör på ett lite pastorat utanför allfartsvägarna inte skiljer sig så jättemycket från samma uppdrag idag, drygt 100 år senare. Då var det lynniga ägare som tjänade alldeles för mycket på små annonsmonopol. Tidningsägarna hade täta kontakter med makten de skulle granska och ifrågasätta. Ungefär som idag. Mer om detta om några rader.
Ibland var den första makten, politiken, och den tredje makten, media, samma sak. Så var det i Astrid Lindgrens fall när hon som tonåring började arbeta på Vimmerby tidning. Ägaren Reinhold Blomberg var både partipamp i stadsförsamlingen och chefredaktör på den tidning som skulle skärskåda makten. För
Astrids del slutade det första tidningsäventyret med en ofrivillig graviditet och att hon tvingades lämna sitt föräldrahem. Astrids son Lars föddes i Köpenhamn för det var enda stället i Norden där kvinnor fick föda utan att uppge faderns namn. Astrid var en lovande skribent och redaktör, men fick arbeta som sekreterare i Stockholm för att dra in pengar till sig och sin son som tvingades bo i Köpenhamn.
För Vilhelm Moberg blev arbetet som redaktör en väg bort från det med tiden romantiserade föräldrahemmet. Men redaktörslönen var dålig och ägarna nyckfulla och lynniga. Idag har de lokala tidningsbaronerna tappat sin makt.
Vi som kämpar på som små redaktörer lever istället på smulorna från de globala medieägarnas bord. Facebook och Google är sedan många år lika mäktiga som Reinhold Blomberg var när Astrid Lindgren blev myndig. Mark Zuckerberg och gänget styr lika hårt vårt radskrivande nu som Vilhelm Mobergs arbetsgivare gjorde vid första världskrigets slut. Bryt mot F&G:s mallar och ingen hittar din artikel. I Vilhelms fall blev det många gånger konflikt och efter några år som redaktör på diverse små landsortstidningar fick han återvända till föräldrahemmet med svansen mellan benen.

Jag har haft förmånen att arbeta som ensamredaktör några gånger i mitt liv. Det är ett slitigt arbete i det att mycket ska göras på kort tid och att man ofta saknar någon att diskutera och utveckla sina idéer med.

Människan är ett flockdjur och vi mår som bäst tillsammans med andra. Men samtidigt blir en ensamredaktör som gör sitt arbete bra gruppens inofficielle ledare. Genom att tillhandahålla information och kunskap, skvaller och rykten i lagom stora och aptitliga doser kan en ensamredaktör bli extremt inflytelserik i sin grupp. Att hela tiden få bekräftelse på att ens arbete är betydelsefullt och viktigt för andra människor ger en sanslös kick. Att få sätta ihop ord till meningar och att dessa små ordmassor sedan trycks i en tidning som läses av många fler än vad som ryms i en buss eller ett flygplan är en enorm bekräftelse. Det är ett förtroende och något, när det är som bäst, som gränsar till en kärlekshandling.
Att jag fått uppleva detta många gånger under mitt liv och gör detta nästan varje dag sedan några månader tillbaka på reseindustrins lilla affärstidning Travel News är ett privilegium. Jag uppskattar det så mycket att jag vill arbeta kvar. Länge. Och även om jag bara såg mitt arbete som en station på väg mot det stora författarskapet så är det inte heller så illa. Det gick ju bra för både Astrid och Vilhelm med tiden. Jag har svårt att tro att detta skulle hänt utan en bottenplatta inom journalistiken. 

Källa: Trydells magasin # 2/18, Den ensamme redaktören.
🗞🗞🗞🗞(✨ Fyra tidningar av fem möjliga ✨- krönikan visar högt läsarintresse i tid och antal...)